Fredagslistan 2025, vecka 30: Fruntimmersveckan represent!

 Gott folk!

Denna veckan är det fruntimmersveckan - alla namnsdagar innehas av kvinnonamn - och då är inte jag sämre än att ta detta som intäkt för att göra en fredagslista med icke-manligt innehåll. 

Nu kanske ni tror att det kommer bli som det brukar - band som har en kvinna som frontperson? Nä, jag uppar anten och kör band som enbart har kvinnor som medlemmar. Och det blir ingen snäll musik heller, det är enbart band som lirar death metal som ni hittar i veckans lista.  

Om i kör med Tidal så hittar ni listan här, föredrar ni YouTube så klickar ni här. 

Är ni med? Vi kör!

FRANTIC AMBER från Stockholm. Löjligt bra melodisk death metal. Senaste plattan "Death Becomes Her" som kom i år är en ruggigt stark platta med i stort sett bara bra låtar. Jag har valt Jolly Jane både för att den gör något eget av genren, men också för mer än lovligt snyggt insmugna homager till gammal thrash och döds. Det är både svinsnyggt sväng och massivt matande tvåtakt som gör det omöjligt att inte gilla detta. 

CRYPTA från Brasilien. Bandet som uppstod när NERVOSA delade upp sig (där har ni ytterligare ett band att kolla upp förresten). Det är inte svårt att imponeras av det här gänget som håller en hög arbetsmoral inte bara i studion (plattor 2021 och 2023) utan också lirar tokmycket live. 

Den här typen av death metal är ju inte svår att uppskatta - jag kan tänka mig att det är flera som upptäckt genren genom detta band, men de förtjänar också uppskattning från oss som är hemmafasta i genren. 

CASTRATOR som räknar New York som sin hemmabas men som har medlemmar från flera länder.  Bandet vars namn får hela högern att rysa av olust, lirar death metal på tema feminism, orättvisor, våld och lidande och det är ju massiv dyrkan av det mist sagt. Bandet har en ny platta på gång i mitten av augusti, "Coronation of the Grotesque" som jag verkligen ser fram emot. 

SISTERS OF SUFFOCATION från Eidhoven i Nederländerna. Duon som ligger bakom musiken - Els Prins och Emmelie Herwegh - ser till att hålla röjet uppe mest hela tiden med låtar om hat och avundsjuka. Rikligt med inräkningar på virveltrumman och hetsigt drivande riff gör det till en klar njutning att lyssna på musik från det här bandet. 

APOFENIA från Argentina. Om ni tycker att listan hittills har varit för clean och tillrättalagd så kanske jag kan väga upp det med låten Descuartizado från duons första demo från 2016. Det är riktigt skitigt både sett till produktionen och texternas tematik som oftast handlar om galenskap, död och kaos. Oerhört tilltalande, eller hur? 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Rest In Power Ozzy

 

Ozzy Osbourne är död. Mannen som verkligen tyckte om att ha roligt, och som gav oss handklapp i otakt, hällde vatten och skum över sin publik men inte ville ha såpbubblor skjutna ur en svävande kälke för att han var The prince of fucking darkness lämnar ett markant tomrum efter sig. 

Jag har lyssnat på Ozzy i hela mitt vuxna liv, mest på BLACK SABBATH, och det är svårt att undkomma vilken betydelse både bandet som skapade heavy metal och sättet som Ozzy sjöng på faktiskt har. Det går, såklart, att säga att det finns mängder av sångare som är bättre på sitt hantverk, men det går inte att bortse ifrån att Ozzy hade en unik stil. 

Att han avfärdades av många som en pajasfigur för att han hade en egen realityshow vägs upp av den otroliga musik han var en del av att skapa. Jag menar de skivor som han gjorde med BLACK SABBATH är, till största delen, helt magiska skivor. Även soloplattorna höll hög klass - till största delen. Därför är jag också så otroligt glad över att det är som sångare som han mest minns som just nu. Att han fick göra en sista egen spelning och lira med sina kompisar i SABBATH under en redan klassisk dag i Birmingham för några veckor sedan, det kan ju knappast bli mer fint. 

Ozzy, tack för din sång. 

/Martin

Fredagslistan 2025, vecka 29: Gul är en grym färg

Idag fortsätter vi på temat med skivor i olika färger. Nu har vi kommit fram till färgen gul. Bloggens egna Susanne har till och med varit involverad och designat en nyutgåva av den klassiska boken "Kungen i gult" av Robert W. Chambers och bara det är egentligen en anledning så god som någon att skriva om färgen gult. Låtarna hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Bathory -"Sacrifice" (S/T, 1984, Black Mark Production.).

Det finns ingen möjlighet i världen att gå förbi den gula geten vid skapandet av en sån här lista. 

Utan tvekan det mest inflytelserika black metal bandet från Sverige. 

Skivan skulle tryckas i guld men det var lite för dyrt och därför skulle tryckeriet byta ut det mot en färg som var nära guld. Då skapades den gula geten. Quorthon var inte nöjd med detta alls och bestämde att alla pressar efter detta skulle vara svartvita istället. Myten om den gula geten har nått kultstatus i metalkretsar. Peter Stjärnvind har berättat i intervjuer att han lyckats byta till sig ett exemplar mot ett flak öl av någon med sug på alkohol. Idag finns det ett par exemplar till salu på discogs och priset ligger kring 25000 kr. Genom åren har det också sålts en mängd med bootlegs som ska efterhärma den gula geten. 

Vad beror då all denna hype på? Jag skulle nog säga att utan Bathory hade inte black metal och även viking metal funnits. Det är väl iofs omöjligt att säga och det fanns andra band som höll på med liknande saker i bland annat Sydamerika och Schweiz men Bathory skapade någon sorts ritning för hur musikstilen skulle låta och även rent estetiskt. Ibland säger kritiker att Bathory inte låter black metal men den första generationens black metal skiljer sig ganska markant från den andra generationen i form av sound. Detta är mer punkigt och thrashigt men det går utan tvekan att höra att detta är black metal. Jag vill passa på att tacka Quorthon för hans skapelse. Utan Bathory hade jag inte haft lika mycket musik att lyssna på. Det är min fasta övertygelse. 

Volahn -"Najtir Ichik" (Aq'Ab'Al, 2014, Crepúsculo Negro).

Detta är kanske inte ett helt gult omslag men den gula färgen slår igenom och blir väldigt framträdande. Dessutom är den europeiska varianten av vinylsläppet i gul och gult splatter. Omslaget är kanske inte heller något man normalt sett skulle koppla samman med black metal. Nu är Volahn inte heller ett helt vanligt band. Bandet ingår i det som kallas Black Twilight Circle vilket består av en hel del band, projekt, skivbolag och individer med mexikansk bakgrund som skapar black metal kring traditionell folklore från förkristen Mayakultur. De flesta i detta kollektiv är amerikanska medborgare och bor i Kalifornien.Då jag inte förstår ett enda ord av vad bandet sjunger om är det mer stämningen som fångar mig. Det är skevt och argt och med vissa traditionella instrument och akustiska gitarrer. Även syntslingor dyker upp. Bandet är ett enmansprojekt och mannen bakom Volahn är med i en uppsjö olika band samt driver skivbolaget Crepúsculo Negro. Ett orosmoln kring hela BTC är att många individer också förespråkar en mexikansk nationalism och som jag har förstått det är det inte helt trevligt men jag kan faktiskt lite för lite om det för att uttala mig. 

Istället tycker jag att alla ska sätta igång den nästan 13 minuter långa låten jag har valt ut och låta sig svepas iväg på de psykedeliska vägarna. 

Yellow Eyes -"Rare Field Ceiling" (Rare Field Ceiling, 2019, Gilead Media).

Från det soliga Kalifornien till den regniga östkusten och New York. Yellow Eyes har sysslat med sin skumma black metal sen 2010 och håller på än idag. Jag har dock valt en låt som inte är tagen från en skiva som har ett gult omslag (bandet har sådana med) men istället titellåten från skivan "Rare Field Ceiling". 

Jag har ingen som helst aning om vad det ordet betyder. Här är ännu ett band som kanske egentligen är för avancerade för att syssla med black metal. De sjunger inte om satan och djävulsdyrkande utan istället handlar texterna mer om ensamhet och andra mer filosofiska frågor. Bandet använder sig av synthar och en produktion som nästan helt och hållet döljer sången under alla instrument. Trots det hör man att bandet verkligen kan skriva låtar och det finns något nästan hypnotiskt och lockande i det dom skapar. Känslor av ledsamhet dyker upp hos mig. När låten når sex minuter mixar bandet också ner allting så att det bara är trummor och en ensam gitarrslinga och synthar som låter. Det skapar ett väldigt mäktigt intryck. Kan rekommendera Yellow Eyes till alla som föredrar  postrock eller ångestmusik som Neurosis före äkta true norsk black metal. För mig funkar både Neurosis och Ildjarn och Yellow Eyes hamnar väl någonstans däremellan. 

Töxik Death -"Burning Death" (Victims of Burning Death, 2014, Dying Victims Productions).

På tal om Norge kommer här ännu en banger från deras scen av New Wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM), låten "Burning Death" av Töxik Death. 

Töxik Death har kört på med sin variant av thrashig black metal sen 2003 och är fortfarande aktiva. Den låt jag har valt är tagen från deras split med Condor från 2014. Condor och andra norska TNWONOSBTM-band skrev jag om för ett tag sen men då hade jag inte med Töxik Death. Det räcker egentligen att bara kolla in det gula omslaget för att fatta hur tuff denna musik är. Det skriks och slamras och är svingött. Jag blir sugen på att slåss och supa och göra en till lista med New Wave of Norwegian old school black thrash metal. 

The Third Eye Rapists - "Worshiper of the Ultimate Funeral" (Hets Mot Allt, 2014/2017, Shadow records).

Ett av Göteborgs starkaste band? När det kommer till röjig black/thrash är det nog sanning. Ur askan från det mäktiga bandet Morbid Insulter kom The Third Eye Rapists. Bandet är på många sätt en fortsättning på det tidigare bandet. Stökig och kaotiskt och snabbt. Bra på alla sätt. Både bandnamn och titel på albumet sätter ju en viss standard. Extra plus för reverbet på sången som gör det ännu mer vansinnigt. Som en extra bonus kan det nämnas att en fd. medlem i Morbid Insulter även är sångare i Necromaniac och deras nya skiva kommer garanterat på min topplista över album släppta år 2025. Omslaget på vinylsläppet visar en läskig ande upplyst av ett äckligt gult ljus i någon sorts katakomb. 

Scythian - "Ares Guide my Blade" (To Those Who Stand Against Us..., 2009,Blood Harvest records).

Dagens sista gula omslag har både en gul logga och ett smutsgult omslag. Det är det brittiska bandet Scythian som spelar episk döds/thrash med black metal inslag. Det låter kanske lite knepigt men om man betänker att det är gubbarna som också ligger bakom bandet Craven Idol känns det lite mer logiskt. Scythian var ett gammalt folk som var kända för sin krigsföring och det är väl den vibben bandet är ute efter. För mig känns det ofta som ett bättre Haunted eller kanske ett The Crown som fokuserar mer på episka partier. Oavsett är det bra grejer och jag vet att deras album från 2015 har varit uppe på bloggen tidigare. Rekommenderar alla som inte hört bandet att prova det. Ganska högt produktionsvärde vilket kanske lockar mer folk än skrämmer bort. Skivan gavs också ut på det stabila Lundabaserade Blood Harvest. 

Då har vi kommit fram till slutet på texten idag. Hoppas ni njuter av något med gult idag. 

Låtarna hittar ni härhär. /Oscar K.

Goddagens! Då jag varit tämligen uppslukad av en flytt på sista tiden har jag haft dålig koll på vad som släppts i dödsmetallväg under sommaren men det har nu avhjälpts med några snabba sökningar på datamaskinen. Resultatet kommer här i otematisk ordning eller när jag tänker efter så handlar mycket om kroppen, inälvorna och skinnet så vi kan väl som efterhandskonstruktion kalla listan Skin 'em all som första låten också heter. Listan finns HÄR och längst ner.  

Vad finns i Linneryd Kronoberg undrar ni? Jo, det utmärkta bandet ENTRAILS som genom hela karriären låtit precis så som man vill att de ska, det vill säga förvaltandes ett skandinaviskt dödsarv à la ENTOMBED. Deras nya album heter "Grip of ancient evil" och man blir glad redan i galoppintrot. Och på så vis fortsätter det. Omslaget är rasande grant med en elak hand i vilken en stackars medborgare sänks ner till sällare jaktmarker. Tack Kronoberg.

Vi fortsätter på det murkiga spåret men beger oss till Seattle, en stad som i mina fördomar alltid ligger sänkt i ett grått moln av regn och dis. REBURIED släppte ganska nyss "Flesh mourning", en skiva du kommer gilla om du gillar TOMB MOLD och/eller AUTOPSY. Jagged Psyche är en mellantempo-låt med mycket tyngd och dyster uppsyn. Typiskt Seattle.

En något meckigare ljudbild men med liknande mangel finner vi hos kanadensiska DISEMBODIMENT vars fullängdare "Spiral crypts" innehåller bland annat låten Stygian overture. Stygian overture är en trevlig historia med idel taktbyten vilket är en formel på låtar jag ofta ogillar men här tycker jag det funkar bra. Skivomslaget ser ut prick som det låter, mycket krälande och mycket kosmisk fasa i knäppa färger - ett framgångsrecept.

Mot Costa Rica och MORTUAL eller som de bitvis stavar - MÖRTUAL. I den här konstellationen har medlemmarna Justin Corpse, Master Killer och Chalo spelat sedan 2016 och jag vill ge en guldstjärna för artistnamnen, möjligen att Chalo hade kunnat anstränga sig lite mer men låt gå. Från "Altar of brutality" hör vi Necromancy ritual. Ta också en titt på listans snyggaste skivomslag med uråldriga präster(?)

Vi knyter ihop säcken med det trallvänligaste bidraget i listan, nämligen STELLAR BLIGHT och låten med samma namn. Här bjuds det polskt sväng med blinkning mot sentida DISSECTION. Toppenbra rakt av och med detta tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2025, vecka 28: Skin 'em all!

Fredagslistan 2025, vecka 27: Tidsålderslistan

 God hej!

Vad har det gamla dataspelet age of empires 2: age of kings, skitfilmen Avengers age of ultron och den gamla blink 182-låten whats my age again gemensamt? Bingo; ordet age. En snabb googling ger svaret att ordet age är engelska och betyder typ tidsålder och plötsligt, mina vänner, har vi ett tema. Som jag brukar säga har tidsåldrar funnits i alla tide.. nä, vi kör listan istället.

Ratta in bifogade koordinater i tidsmaskinen och spänn fast säkerhetsbältet. Listan hittar ni HÄR.

ISTIDEN

Fritt saxat från wikipedia: ”Istid är en period i jordens historia som kännetecknas av att is och glaciärer vid polerna vuxit fram och spridit sig mer globalt till följd av ett strängt klimat.” Nice för er som gillar snowboard men trist för oss som gillar sol och bad.

Dagens istidsrepresentant heter ICEAGE, är förbannat bra och kommer från min första association till begreppet huvudstad. Jag köpte deras andra platta när jag bodde i Oslo (min andra association) för att jag tyckte oslaget var fint och att den stod på ukas tillbud-skyltningen. Ibland är det inte svårare. Någon dag senare gick jag tillbaka till skivbutiken och köpte första skivan också.

 

GYLLENE TIDSÅLDERN c. 3,650 BC — c. 3,300 BC (Inte förväxlas med gyllene tider)

Nu drar vi till Egypten! Bandet heter föga förvånande NILE och spelar snabbt som fasen. De släppte nytt förra året och låter som det brukar. Enligt mina källor (Karl Sanders) började guldåren med Naqada II. En snabb googling resulterar i bilder på olika krukor så jag antar att det har med keramik att göra, det kan ibland vara lite svårt att höra vad han morrar om.

 

VINTERTID

Vintertiden, eller age of winter på engelska, har något med Narnia att göra, eller kanske game of thrones. Skit samma. 2006 släppte Austinsönerna i THE SWORD sin debutplatta Age of Winter och det är i alla fall jag väldigt glad över, för det är en riktigt fin skiva. Hur jag först kom i kontakt med bandet kanske inte är så intressant för er att läsa om så istället för att reta er på att någon tramspelle tar upp er tid kan ni säga något snällt till kollegan bredvid eller lista ut hur man tar bort AI-funktionen på google och skriva en enkel beskrivning i kommentarsfältet nedan.

 

 SORGENS TID

Om ni dysterkvistar trodde att ni skulle gå lottlösa har jag goda(?) nyheter. Sorgens tid är svår att tidsbestämma men som plåster på såret har jag hittat en riktigt bra representant. AGE OF WOE har manglat på sedan 2010 och blev glad när jag såg att jag missat att de släppte nytt 2021, som självaste Keijo Niinimaa (Rotten sound) spelar gitarr på.

 

SAMMANFATTNING

Tidsåldrar är ett ganska brett begrepp som kan vara svårt att fånga och definiera. Extra lurigt är att det även kan heta saker som eoner. Så avsluta listan får helt enkelt bandet AEON från Östersund göra. De spelar habil döds och är inga större fan av kristendomen. Vilket man inte måste vara.

 /Oskar S

Fredagslistan 2025, vecka 26: Malmö och det hemliga bandet

Ikväll (fredag den 27 juni) ställer sig ett i skrivande stund hemligt band på Plan Bs största scen. Av kontraktsskäl hålls namnet hemligt fram till scentid, och med ett facilt biljettpris är konserten nästan slutsåld. Såklart har ryktesspridningen och spekulationer gått varma, i synnerhet sedan ett visst band ska ha försagt sig från scenen på Copenhell förra helgen. Men oavsett så är här fem mer eller mindre (med betoning på mer) osannolika band jag skulle önska gå upp på Warehouse-scenen 20.30 ikväll.

LISTAN HITTAR NI HÄR! 

 

1. IMMOLATION ("Fall from a high place", Close to a World Below 2000). Efter en spelning med New Yorks bästa dödsband för en massa år sedan kommenterade en rutinerad rockskribent att "det här kan man göra varje vecka". Jag kan bara hålla med, om så bara för att få se Russ Dolans hårsvall.

 2.  ABSU ("Those of the Void will re-enter", Absu 2009). Nu är ju Proscriptor och gänget bokade till höstens Abyss-festival i Göteborg så den som väntar på Texas mesta metalockultister behöver inte bli besvikna ikväll. Den största besvikelsen är väl att Proscriptor inte längre kör både sång och trummor, men åldern tar väl ut sin rätt. 

 3. BOLT THROWER ("Laid to waste", Mercenary 1998). Detta är en återförening jag skulle kunna, om inte mörda eller dö, så åtminstone hamna i slagsmål för. Kommer ju inte hända, eftersom det faktiskt finns ett fåtal musiker med principer kvar och låter det förflutna vara det förflutna, men man får väl drömma. Att jag skippade deras spelning på Mejeriet när det nu var är något jag ångrar bittert!

 

4. RITES OF THY DEGRINGOLADE ("The blade philosophical", The Blade Philosophical 2018). Man kan också drömma om en marknadsföringskampanj som lurar närmare 700 skånska hårdrockare att betala en hundring för ett band max ett tjog långhår i häradet skulle resa sig ur läsfåtöljen för. På tal om ockult lagda trummis-sångare från Nordamerika.

 

5. BLASPHEMY ("Ritual", Fallen Angel of Doom 1991). Ja hur mäktigt hade inte det här varit? War metal ground zero, OG black metal skinheads live on stage på Norra Gränges. Har de spelat i Sverige mer än en gång ens? Kommer det någonsin ske igen? Knappast. Men drömma går ju som sagt. 

 

Ses vi i moshen? Helg tar vi oavsett!

/Andreas 

Fredagslistan (på måndag), nästan vecka 25 (26, nåväl): Neue Deutsche Härte, teil fünf: EISBRECHER!

 Bättre sent än aldrig, eller det förtäljer jag mig själv åtminstone. Midsommarveckan spenderades i norra härader med släkt som inte besökts på mer än 10 år. Diverse förfriskningar, på tok för många Bluey-avsnitt och 90-tals action-thrillers. Dopp i älv (måste varit 5 grader i vattnet, vissa kroppsdelar har ännu inte tinat), ett antal glassbåtar och grillat renkött. Mycket fint.

“Jaja, vi färdigställer listan på söndag”, tänker jag, “Det kommer gå huuur bra som helst”. Detta då innan jag sattes i en flygande sillburk till propellerplan, komplett med alla luftgropar och turbulens man kan hoppas på. Halleda. Men jag överlevde åtminstone, flygsjuk och vimmelkantig.

Nog med svammel, låt oss avsluta serien om Neue Deutsche Härte, om än långt ifrån på topp som ni snart kommer bli varse.

De som hängt med i serien minns möjligtvis att sångaren Alexander Wesselsky och gitarristen Noel Pix lämnade Megaherz runt 2003. Ett väldigt bra beslut för Megaherz som under 90-talet enbart släppt trött och tjatig medioker tysk industri metal inspirerad av Clawfinger. Deras släpp blev omedelbart bättre efter uppbrottet och har hållit sig starka och roliga sen dess, åtminstone i min åsikt. 6 självproducerade skivor med varierad musik utan att tappa sitt sound.

Den naturliga slutsatsen borde ju vara att det var Wesselsky och Pix som gjorde musiken så jävla tråkig. Jag kan efter timmar av att ha lyssnat på deras senare alster under namnet Eisbrecher bekräfta att ja, de suger verkligen. De har släppt nio skivor under denna tid och jag klarade av att lyssna på 5 i helhet innan jag fick se mig besegrad och bara skumma igenom de sista 4. Sinnesslö, enformig, fantasilös. Jag kan fortsätta i oändlighet.

Av 120 låtar är det enbart en jag verkligen tycker om, Verrückt som jag dessutom hört förr. Jämfört med Megaherz där jag har lyssnat av egen fri vilja (jag vet, det är helt otroligt) på allt efter 2003 eller OOMPH! där jag av 190 behållit ungefär 60. Eisbrecher ska ändå, till siffrorna sett, vara näst eller tredje störst av riktiga NDH-band (Unheiligs rena poprock räknas fan inte och inte heller Till Lindemanns soloprojekt som är större än Megaherz, OOMPH! och Eisbrecher sammanlagt.) men så har ju aldrig kommersiell framgång varit ett tecken på kvalitet. 

Med facit i hand skulle jag rangordna banden från bäst till sämst:

Megaherz efter 2003

OOMPH!

Stahlhammer

Megaherz innan 2003

Eisbrecher

Unheilig diskvalificerad. Alla av dem underdåniga Rammstein. 

Short and sweet, eller mestadels bara bitter men det är ju inte mitt fel att Eisbrecher suger. Det är möjligt att jag återvänder till NDH i framtiden, jag fick väldigt många tips på andra grupper från vänner och bekanta. En sista kommentar om alla banden jag lyssnat igenom är att ingen av dem har en lika stark visuell sida som Rammstein, OOMPH! är väl de som kom närmst. Det gäller både liveclip och de fåtal musikvideor jag sett. 

Nästa projekt blir 3-4 listor dedikerade till Rush och hela deras katalog, en grupp jag alltid respekterat men aldrig djupdykt i. Spännande!

Auf wiedersehen/

Der junge und immer noch luftkranke Herr B

Här hittar ni listan!